Brev till kärleken
Jag vill skriva ett brev till dig min Kärlek och jag vill att du ska läsa varje ord jag skriver. Det finns en del jag har att säga dig och jag tycker verkligen att du borde lyssna. För det händer att jag pratar med dig, om dig, men du lyssnar inte. Jag har varit ärlig med alla mina känslor och jag vill bara få svar på mina frågor. Men du är bara tyst. Har jag förlorat dig för alltid min underbara Kärlek? Kan det vara så att du verkligen är död?
Jag brukar tänka på dig min Kärlek när jag ligger i sängen. Det händer även när jag bara är eller när jag låter bli att göra något viktigt. Jag tänker på dig hela tiden. Det är säkert inte nyttigt för mig men just nu vet jag inget annat att tänka på och jag kan inte sluta. Ibland kan jag se dig så klart framför mig. Jag kan känna din hud under mina fingertoppar och det bränner alltid som eld. Elden blir sedan till kylande sockerdricka som far med ljusets hastighet upp i min arm och träffar till slut mitt hjärta. Hårt. Som ett knivhugg. Eldens värme och sockerdrickans glädje är underbara men knivhugget i hjärtat får alltid min andning att bli svår. Jag kvävs nästan men det känns ändå bra eftersom jag är van. Det är en av de få saker jag vet säkert. Jag vet även att jag blir rädd, att jag vill sluta andas. Att jag måste sluta tro att du är för mig.
Jag kan även föreställa mig din blick. Den som jag vill lita på men det är omöjligt. Blicken som gör mig knäsvag, som får mina ben att gå sönder och som gör att jag faller tillsammans med mitt hjärta. Jag vill aldrig sluta. Jag vill falla för dig tills tiden tar slut och samtidigt få känna mitt hjärta slå våldsamt för dig. Jag kommer aldrig få nog. Ibland ser jag hur du vänder bort blicken, den som mitt hjärta säger, älskade mig i några sekunder för att sedan sluta. Då vill jag bara ha dig mer. Då är jag redo att följa dig i döden. Jag vill ha det som min hjärna säger att jag inte kan få. Jag vill plåga mig själv i all evighet genom att tråna efter dig min Kärlek som min hjärna säger att jag inte förtjänar.
Det är någonting med ditt hår. Jag vill dra mina fingrar genom det och trassla in mig i det och aldrig komma loss. Ditt hår har så många färger och det doftar alltid lika underbart, underbart som ditt lugn, så änglalikt. När jag ställer mig bredvid dig och låter mina läppar smeka din nacke kommer fjärilarna flygande ur färgerna i ditt hår. Jag kan se dem i ögonvrån samtidigt som jag försiktigt smakar på det som kan vara början till livslång trygghet. Jag vill fånga dem allihop, varenda förälskad fjäril, men jag vet innerst inne att de är lika fria som dig min Kärlek. De måste få sväva fritt och aldrig sättas i glasbur. Fångenskap gör att de tappar sin lyster och blir inget annat än ännu ett förstört rus. Jag vet även att smaken av lugn och ro kommer försvinna och att smaken av självförakt och egenhändigt krossade drömmar kommer ersätta den.
Jag kan höra ditt hjärta slå. Jag står så nära jag kan med handen mot ditt bröst. Jag vill känna att du lever för kan du så kan jag. Jag vill göra det tillsammans med dig, aldrig ensam. Du låter mig. En stund. Tills det oundvikliga händer. Plötsligt har jag genomborrat din kropp med min arm och håller till slut håller jag ditt hjärta i min hand och ser det sakta dö ut. Du, min Kärlek, försöker glömma ännu en gång. Samtidigt gråter mitt eget hjärta all världens tårar och tar på sig all världens skuld. Långsamt dör även hon eftersom hon aldrig fick räcka till. För att hon alltid gjorde fel.
Sist är det din rygg jag ser. Din breda tomma rygg. Tillsammans med din kropp simmar den i det hav av blod jag skapat med egen vilja. Det är slut. Du, min kärlek, och jag har gjort slut och vi finns inte mer. Du orkade inte längre. Du gav upp. Jag sårade dig. Jag ville inte hoppas. Till slut dog du för min hand ännu en gång. Du, min älskade Kärlek, är död och mitt straff blev att leva vidare för att aldrig glömma vad jag gjort. Jag trodde att du skulle komma tillbaka till mig. Ännu en gång. Att du var odödlig och att du i din dvala skulle kunna förlåta mig för mitt stora fel. Ännu en gång. Mitt enda brott och det enda sveket mot dig, min underbara Kärlek, var att jag vägrade och vägrar fortfarande älska mig själv. Förlåt mig är du snäll min älskade. Ännu en gång. För jag kan fortfarande inte finna det i mitt trasiga, blödande hjärta att göra det själv…
Din i evighet, alltid och för all framtid
Sofie
